Visar inlägg med etikett åderförkalkning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett åderförkalkning. Visa alla inlägg

fredag 28 juni 2013

Demens och Alzheimers och kopplingen mellan glutenintolerans och celiaki

Du har säkert hört talas om eller kanske haft äldre släktingar som drabbats av det man förr kallade "åderförkalkning" och som vi nu ser som demens och Alzheimers. 

Dessa tillstånd har ökat rejält under hela 1900-talet och framförallt påvisades redan runt 1920-1930-talet en ökning när vetet blev allt populärare efter att växtförädlarna trixat med både stark röntgen och gifter och framställt hybrider (mutanter) med höga kromosomtal som gav en högre avkastning.  Man ville ge mera och billigare mat till befolkningen, fast olämpligare för kroppen genom förändringarna i arvsmassan. 

(*Här kan du läsa ett nypublicerat inlägg om alzheimers och aluminiumexponering: http://gluten-celiaki.blogspot.se/2015/03/aluminium-i-var-mat-den-tysta-mordaren.html )

Världshälsoorganisationen WHO rapporterar nu en kraftig accelereration av antalet fall av demens och Alzheimers i västvärlden. Redan nu lider  35 miljoner människor av demens och uppskattningen är att antalet fall kommer att fördubblas fram till år 2030. FN rapporterar att till år 2050 så förväntas antalet demensfall att tredubblas till att drabba över 100 miljoner människor.

Den fråga som kommer upp är: Spelar en allt mer utbredd glutenintolerans en roll vid demens?

Alzheimers anses vara en viktig orsak till demens. Alzheimers är en autoimmun sjukdom, vilket innebär att kroppens eget immunförsvar är ansvarigt för att attackera patientens hjärna och skapa symptomen på demens. 

Celiaki är inte bara en autoimmun sjukdom i sig, det är också känt för att direkt orsaka andra autoimmuna sjukdomar som en följd av skadan i tunntarmen - en läckande tarm. Forskning visar att ju längre en person bär på odiagnostiserad celiaki, desto mer sannolikt är det att utveckla en autoimmun sjukdom, därför är en diagnos i tidigt skede mycket viktig.


Både patienter med celiaki och glutenkänslighet löper starkt ökade risker för att utveckla autoimmuna sjukdomar. Man kan också se goda resultat och förbättring av autoimmuna symptom när gluten tas bort ur kosten.

Förmågan att diagnostisera celiaki är väldigt dålig, man diagnostiserar 3 till 5 % av de som bär på sjukdomen. Ny forskning visar att celiaki-incidensen ökar i takt med stigande ålder på patienter. Så medan 1 % av befolkningen har celiaki (myndigheternas uppfattning) gör det den till den vanligaste livslånga sjukdom i bl.a Europa, där sedan antalet fall fyrdubblas till minst 4 % med åldern. 

Därför finns högst sannolikt många miljoner vuxna i Europa som lever med odiagnostiserad celiaki (för att inte tala glutenkänslighet) som omedvetet lider av hjärnskador som en följd.

Påverkar gluten hjärnan? Det finns gott om forskning som visar att kroppens immunförsvar reagerar på gluten och som kan resultera i en mängd hjärnrelaterade åkommor som att : hjärnan förtvinar, lesioner i hjärnan (lesioner i den vita substansen), minskat blodflöde till hjärnan (hypoperfusion) och inflammerade blodkärl i hjärnan (vaskulit). Det är enkelt förståeligt hur sådana skador kan skapa symtom på demens.


Det rapporteras i The Lancet att glutenkänslighet ibland enbart visar sig som en neurologisk sjukdom. Med andra ord kan man alltså säga att personer som lider av glutenintolerans och som inte har några symtom från magtarmkanalen, däremot i längden kommer att få problem med störningar i hjärnans funktioner.


Frågan är hur många av dem med odiagnostiserad celiaki som kan utveckla demens. I en studie av två patienter med Alzheimers sjukdom som också senare diagnostiserats för celiaki, kunde man konstatera att när en glutenfri diet infördes så förbättrades deras kognitiva symtom (mental klarhet). Reversering hos yngre har varit möjlig på glutenfri diet visar forskning.  
Tyvärr är detta skador på hjärnan som inte bara förpassats till den vuxna befolkningen. Forskare i Israel har i en undersökning funnit neurologiska problem hos 51 % av barn med glutenkänslighet. De uppger också att det finns en tydlig koppling mellan glutenkänslighet och ADHD vilket jag också tidigare tydligt tagit upp i min första bok.

Patienter som märker en markant förbättring i t.ex sitt humör, minne och/eller depression när man börjar på en glutenfri diet, säger ofta att de inte kunnat tro att just gluten kan skapa dessa effekter och att andra har svårt för att tro dem när de berättar om sina positiva erfarenheter.

Det bästa sättet att förstå en ganska komplicerad fråga som innefattar kroppens immunförsvar, gluten och inflammatoriska processer, är att titta på denna enkla analogi:

Föreställ rummen i ditt hus för att vara delar av din kropp. Köket är matsmältningskanalen, vinden din hjärna, är vardagsrummet din lever, etc. Låt oss säga att du åt gluten och kroppen reagerade dåligt på det eftersom du var glutenintolerant. När gluten kommer in i magtarmkanalen är den irritation det skapar analogt med att ha en brand som startar.


Vi fortsätter med vår analogi, och att det intagna glutenet nu skapat en brand i ditt kök.
Tenderar då bränder att "stanna kvar" eller tenderar de att sprida sig?
Låt oss nu föreställa oss att elden i köket är så svår att den skickar gnistor och lågor till andra delar av huset. Innan du vet ordet om är ditt vardagsrum, vinden, badrummet och sovrummet i lågor. Kom ihåg att alla dessa rum ”representerar” olika delar av din kropp.

Så som en brand kan brand sprida sig i ett hus, så också kan gluten påverka andra delar av kroppen. Glutenpåverkan gör att s.k cytokiner frigörs i kroppen och de kan vålla skador vart de än går i vår kropp, men framför allt vår hjärna reagerar negativt på dem. Faktum är att förhöjda nivåer av cytokiner finns hos patienter med Alzheimers, Parkinsons, autism och multipel skleros (MS). Cytokiner är provocerande, så likna dem vid eld är inte långt borta.

Cytokiner är små proteiner som fungerar som signalmolekyler mellan celler och produceras av immunförsvaret, både det medfödda och det adaptiva immunförsvaret. Cytokiner utsöndras ofta av cellerna men ett fåtal typer av cytokiner är membranbundna. De agerar alltid över korta avstånd (parakrin eller autokrin signalering).

En undersökning från år 2006 fann ett starkt samband mellan celiaki och mental nedgång. Man konstaterade att trots att det förekom psykisk funktionsnedsättning hos undersökta patienter och att dessa bar på celiaki, hade deras ordinarie läkare inte associerat detta med celiaki. Forskarna krävde nu att läkare ska ta till sig och omvärdera den roll som gluten kan spela vid en behandlingsbar demens.

I en annan studie av 13 patienter i åldrarna 45 till 79 år, med en progressiv mental nedgång över två års tid och biopsibekräftad celiaki så förbättrades 3 patienter eller stabiliserades efter initiering av en glutenfri diet.


Till stöd för att just gluten orsakade deras symtom så hade 10 av dem ataxi (instabil gång) som är ett mycket vanligt tillstånd som en följd av glutenintolerans. Fyra patienter hade näringsbrister (vitamin E och B12), men komplettering av kosten gjorde ingenting för att förbättra symptom.
Notera: att åldern på dessa patienter och odiagnostiserad celiaki, så är sannolikheten väldigt stor att de var oförmögna att absorbera näring på grund av skador i sina tarmar.


Demens är på en dramatisk uppgång. Mycket av orsaken till demens är Alzheimers. Alzheimers och nedsatt mental förmåga har en stark relation till glutenintolerans. Att diagnostisera glutenintolerans och ändra kosten kan definitivt påverka hjärnan positivt.

Finns det demens eller autoimmuna sjukdomar i din familj eller historiskt i din släkt så bör definitivt nuvarande personer med eventuella besvär utredas om det finns en glutenkänslighet/celiaki i botten, tänk dock på att de testmetoder som finns inte är tillförlitliga. Om du har diabetes, löper du dessutom tre gånger större risk att utveckla Alzheimers. Det finns ingen annan väg att gå än att pröva sig fram genom att utesluta gluten ur kosten en period och utröna effekterna.

Det ska även påpekas att flera personer med Alzheimers/demens som prövat dagligt intag av ren kokosolja har upplevt påtagligt positiva effekter. Fristående studier har även visat att dagligt intag av Omega 3 kan ha förebyggande effekter vid ovan tillstånd.
 

Det har spekulerats i andra bidragande faktorer för att utveckla sjukdomen och det är t.ex kvicksilverfyllningar i tänder (amalgam) hälsovådligt material i tandproteser och isoleringsmaterial i rotfyllda/lagade tänder (Bond) och att vi lever i en tidsålder där vi använder allt mer aluminium i matlagningskärl, förpackningar, folie, med mera.
 

Att tillståndet ytterst handlar om en påverkan av spannmål och mejerier och att en omfattande dränering sker i kroppen av vitaminer, mineraler och livsviktiga fetter som uppstår genom ett försämrat näringsupptag p.g.a ett påverkat matsmältningssystem får nu allt fler upp ögonen för.
 

 

 

tisdag 22 januari 2013

Homogeniserad mjölk och sjukdomar



Forskningen har visat att den så vanliga förhårdningen av artärerna som vållar fler dödsfall per år än cancer – kan ha ett direkt samband med bruket av homogeniserad mjölk. Forskningsresultaten har publicerats och tycks vara mycket väl underbyggda.

Men de medicinska myndigheterna förefaller tämligen ointresserade av att öppet och utan omsvep informera allmänheten om dessa uppseendeväckande rön.

Under mer än 20 år har Dr. Kurt A.Oster, chefsläkare emeritus vid hjärtkliniken vid Park City Hospital, Bridgeport, Connecticut, samlat bevismaterial som ger en ovedersäglig biokemisk förklaring på ateroskleros (ett slags arterioskleros, en beläggning som förtränger artärerna-åderförfettning, åderförkalkning). Boven är inte kolesterol som blivit föremål för så mycken ovederhäftig debatt och som skapat förmögenheter åt margarin-och matoljefabrikanterna.

Nej, boven har visat sig vara den homogeniseringsprocess som mejeriindustrin introducerade redan år 1932 för att främja marknadsföringen – till priset av människoliv. XO förekommer i levern hos många djur liksom hos människan, och den har där en specifik funktion, nämligen att bryta ner purinföreningar till urinsyra, en slaggprodukt.

Oster säger i sin rapport att "när främmande XO som t ex den som finns i komjölk, kommer in i blodströmmen, ställer den till med stor skadegörelse genom att attackera specifika mål i artärväggarna". Detta "specifika mål" i artärerna kallas plasmalogen, en vävnad som utgör 30 % av hjärtmuskelns och artärväggarnas celler. Plasmalogenets närvaro är ovillkorligen nödvändigt för det yttre cell membranets stabilitet, på samma sätt som murbruket håller samman tegelstenarna i en mur.

Förkalkade artärer
Osters forskning visar att de direkta attackerna av främmande XO förorsakar skador på artärväggarna, och att kroppens underbara skyddsmekanismer reagerar med att bilda ärr och förkalkade beläggningar.
"Själva förtjockningen och förhårdningen av artärerna är vad vi kallar arterioskleros, under det att atheroskleros kännetecknas av inlagringen av kolesterol och andra fettämnen i anslutning till ärr och beläggningar", säger Oster.

Efter hand blir ådrornas väggar allt tjockare och blodet får svårare att passera. I sjukdomens senare stadier förlorar ådrorna sin elasticitet då mer och mer kalk upplagras. Åderförkalkning kan bidra till högt blodtryck, som i och för sig inte är någon sjukdom. Högt blodtryck är bara ett symtom.


Alla enzymer är proteiner och XO, som är ett protein, och skulle därför brytas ner i matsmältnings-processen. Emellertid finns det, enligt Osters och Ross rapport, två intressanta orsaker till att XO undgår destruktion och oförändrat går igenom tarmväggen och in i blodströmmen.

För det första konsumeras mjölk och mjölkprodukter i stora kvantiteter, vilket ger upphov till en buffert mellan XO och magsyran. I en undersökning befanns det att 64 % av XO förblev aktiv sedan lika mängder av mjölk och syra blandats i magen. Problemet kompliceras av att äldre människor inte har så mycket syra som yngre.

För det andra framhåller rapporten att homogeniserings-processen medför att aktiv XO fångas upp av strukturer som kallas liposomer. Liposomer är mycket små inkapslade fettstrukturer som upp- kommit genom homogeniserings-processen. De omger och skyddar XO och leder den genom tarmväggen och in i lymfkärlen. Här samlas den upp av de vita blodkropparna och når slutligen de specifika målen i cirkulationssystemet.

Fragmentering
Homogeniseringen spjälkar upp den hela mjölkens fettkulor i små hårda molekyler som inte kan återförenas. Dessa isolerade fettmolekyler inte bara vägrar att ingå nya föreningar, de påverkas inte heller av matsmältningen, och de lyckas ta sig in i blodomloppet i oförändrat skick.

Detta är en av orsakerna till att så många människor har allergi mot mjölk.

Mjölkfettet innehåller ett ämne som kallas xantinoxidas (XO). När mjölken inte är homogeniserad, smälts både fettet och xantinoxidas i magen och tunntarmen till mindre molekyler som antingen används av kroppen eller utsöndras.

"Homogeniseringen tillåter en del av XO att gå in i blodströmmen utan föregående bearbetning" säger Dr. Oster. Forskarna betonar dessutom att de matsmältningsrubbningar som är så vanliga i vårt samhälle, väsentligt ökar liposomfiltreringen in i blodströmmen.

Tillsammans med Dr. Donald J Ross från Fairfield University förklarar Oster varför osmälta fettfragment från homogeniserad mjölk utgör en sådan hälsorisk. XO:s attack mot artärväggarna har ytterligare dokumenterats genom obduktioner som utförts på patienter som avlidit i hjärt- eller cirkulationssjukdomar.

Det visade sig att plasmalogen helt saknades där artärväggarna utsatts för skador eller beläggningar, och mysteriet fick sin förklaring då forskarna fann XO i beläggningarna. "De båda ämnena kan inte existera samtidigt" säger Oster. Forskarna har infört termen "plasmalogen sjukdom" för att beskriva kärlsjukdom orsakad av XO.

XO + plasmalogen = gift
I en nyutkommen skrift (Nichlas Sampsidis, "Homogenized", Sunflower Publishing Co. Glenwood Landing New York 11547) betonar Oster och Ross att reaktionen mellan XO och plasmalogen resulterar i en giftig superoxid, som bokstavligen äter bort artärväggen och därigenom åstadkommer allvarliga skador som med tiden leder till förhårdnader och mineralavlagringar.
"Det är på det här stadiet som fettstrimlor och kolesterol börjar samlas runt beläggningen" säger forskarna.

Enligt författarna kan man stoppa och i vissa fall läka skadorna genom att från dieten eliminera sådant som innehåller osmält XO, främst då homogeniserad mjölk och mjölkprodukter, inklusive glass och ost.

Vidare bör man inta vitaminet folinsyra (folat) som blockerar XO:s verkan och bidrar till återupp-byggandet av cellmembranen i ådrorna. Oster ordinerar upp till 80 mg folinsyra per dag för sina hjärtpatienter. Osters forskning visar också att de kvinnliga könshormonerna inhiberar XO, och det är därför som kvinnor så sällan får ateroskleros före menopausen.
"Däremot kan de manliga könshormonerna, histaminerna, kolesterol och vitaminerna D2 och D3 stimulera och öka XO:s aktivitet", säger Oster.

I broschyren säger Sampsidis: "Man skall komma ihåg att kolesterol i dieten normalt inte ökar blodets kolesterolhalt" vilket är fel. Det kolesterol som ökar XO-aktiviteten är det kolesterol som finns lagrat vid kärlskadorna. Den mänskliga organismen är inte medveten om att XO stimuleras av kolesterol. Den lagrar kolesterol som en del av den normala läkningsprocessen. På grund av sina könshormoner är män mer utsatta för hjärtsjukdomar vid tidig ålder.

Vitamin D2 och D3 är inga bidragande faktorer så länge XO utesluts från dieten. D-vitamin som tillsätts i homogeniserad mjölk gör däremot mer skada än nytta, eftersom det ökar aktiviteten hos XO.

Sambandet helt klarlagt
Som stöd för sina forskningsresultat anför Oster och Ross statistik som kopplar konsumtionen per capita av homogeniserad mjölk med antalet dödsfall p.g.a ateroskleros. Sambandet framstår mycket klart men är ändå inte det starkaste argumentet för Osters fördömande av homogeniseringen.

Enligt Sampsidis registrerades i USA en nedgång på 10-20 % för dödsfall i hjärt- och kärlsjukdomar mellan åren 1960 till 1980. Under samma decennium visar statistiken från Department of Agriculture att årskonsumtionen per capita av homogeniserad mjölk sjönk från 131,7 kg till 110,3 kg motsvarande 16,3 %.


Som lätt kunde förutses har Osters forskning mött stark kritik från mejeriindustrin. Forskning som gick emot Osters och Ross publicerades av University of California i Davis, en känd lantbruksskola. 
Ross ignorerade forskningsresultaten från Davis och påpekade att "varje gång livsmedelsindustrin vill ha forskning som stöder dess intressen, vänder den sig till University of California i Davis".

Dr. Kurt Isselbacher, före detta chef för medicinska fakulteten vid Harvard Medical School, fann år 1968 att makromolekyler kan absorberas in i organismen. Oster säger att båda teorierna nu stämmer överens, även om det medicinska etablissemanget ännu inte bekräftat detta offentligt. Andra som uttryckt stöd för Osters och Ross arbete är Dr. R. Lincoln-Kesler vid Rush Pressbytarian – St. Luke's, Chicago, Dr. Jonathan V.Wright, medicinsk skribent i tidskriften "Prevention", samt två kända författare och forskare på näringsfysiologins område, Dr. Richard A. Passwater och Dr. Carlton Fredericks.

Massmedias reaktion
De viktigaste massmedia har – med undantag för en kort rapport av Charles Osgood, CBS – förbigått dessa forskningsresultat med tystnad och amerikanarna fortsätter att sätta i sig tonvis med homogeniserade mjölkprodukter.

Skadorna som uppstår genom XO börjar faktiskt redan i moderlivet(!), säger forskarna. Homogeniseringen är inte oumbärlig för mejeriindustrin även om ett frivilligt upphörande av proceduren skulle kunna ställa till problem för marknadsföringen. Dock skulle dessa kunna lösas utan att industrins good-will skulle behöva bli lidande.

Under homogenisering sker det en enorm ökning av ytarean hos fettkulorna. Det ursprungliga fett membranet försvinner och ett nytt bildas som då innehåller en mycket större andel av kasein och vassleproteiner.Även detta kan förklara de ökade allergiframkallande egenskaperna hos modern bearbetad mjölk.

En expert förklarar:
Paul Virgin, representant för mejeriet Alta-Dana Dairy, Los Angeles, USA:s största producent av opastöriserade mjölkprodukter, berättade för THE SPOTLIGHT att homogeniseringen blev populär under 30-och 40-talen av två skäl:
"Före krigsåren i mitten av 40-talet var mjölken i USA i större utsträckning rå, d v s opastöriserad och icke homogeniserad. På den tiden prissattes mjölken enligt sitt innehåll på grädde och smörfett, och tjockleken på gräddlagret i flaskan skvallrade om kvaliteten.

Många mejerier såg marknadsmässiga fördelar med mjölk som inte visade gräddinnehållet och homogeniseringen var huvudsakligen en standardisering av kvalitet och erbjöd ekonomiskt lönsam teknik. Det andra skälet var rent estetiskt.

Pastöriseringen gör att grädden bildar klumpar och koagulerar i mjölken, och det tyckte inte konsumenterna såg så aptitligt ut. Med homogeniseringen kom mjölken att se godare ut".

Men betalar vi inte ett alltför högt pris för utseendet?


Det samma gäller givetvis även för oss i vårt avlånga land, vi brukar samma tekniker. Detta borde ge en ordentlig tankeställare för även den mest inbitne mjölkdrickare…



Ta även del av det tidigare inlägget om mjölkens skadlighet:
 


 



lördag 3 november 2012

Grått hår och mineraler. Kopparbrist - Glutenintolerans - Celiaki


Vid obehandlad glutenintolerans/celiaki uteblir ett fungerande upptag p.g.a den skadade tarmen och därför är upptaget väldigt lågt av livsviktiga näringsämnen, vitaminer och mineraler. Mörkertalet är stort i samhället när det gäller glutenintolerans/celiaki. Utarmade jordar ger grödor med allt lägre mineralinnehåll.

Nya rön har visat att brist på koppar kan spela en viktig roll i anemi, artrit, cancer, hjärt -och kärlsjukdomar, epilepsi, fettförbränning, fria radikaler, immunförsvar, processer vid inflammatoriska sjukdomar, osteoporos och vid en underfunktion hos sköldkörteln (hypotyreos).       

Symptom på kopparbrist inkluderar:  anemi, blodbrist med försvagning, ödem, skelett- sjukdomar, osteoporos, kronisk eller periodisk diarré, förlust av normal hårfärg, skört tunt hår, defekter i ryggmärgen, nedsatt immunförsvar, ökad infektions känslighet, infertilitet, försvagad bindväv, (vilket kan ses vid hjärtförstoring), försvagad aorta, aneurysm, åderbråck och rynkig hud, dålig hudstruktur, reumatiska inflammationer, andnöd, allergiska hud och luftvägsbesvär. Basedows sjukdom, cirkulationsbesvär med förslappningar och ärrbildningar i blodbanorna.


Grått hår tidigt i livet kan bero på kopparbrist

En brist på koppar ökar kraftigt lipidperoxidation (oxidativ nedbrytning) av lipoproteiner och kardiovaskulär vävnad. Det kan orsaka förhöjda kolesterolvärden, och hos patienter som avlidit i hjärtinfarkt kan låga nivåer av koppar påvisas i hjärtvävnaden.

Vid åderförkalkning är halten av koppar i själva serum hög, men däremot är nivåerna i aorta och lever låga. Tillskott av koppar leder initialt till högre kopparnivåer i serum, men då även till en påföljande normalisering av alla kopparvärden samt betydande förbättringar av kolesterolnivåer och själva åderförkalkningen i sig.

Vår åkermark blir allt mer utarmad genom bruket av onaturlig konstgödsel och en annan bidragande orsak är att odlingsmarkerna nästan aldrig i moderna tider tillåts ligga i ”träda” (vila) under ett antal år för att återhämta sig. I vissa områden i världen där jordarna redan i sig är fattiga på koppar, kan man se vikten och betydelsen av denna viktiga metall. I dessa områden kunde betande får och lamm börja utvecklas ataxi, en förlust av muskelsamordningen.

Detta spårades ända ned till defekter hos skyddande myelinskidor runt nerverna, särskilt i cerebellum (lillhjärnan) och ryggmärgen. Dessa förändringar är identiska med människans cerebral pares, och dom fynd av defekta myelinskidor som kan ses vid sjukdomen multipel skleros (MS).

                     
                     
Vitaminer och mineraler arbetar tillsammans i samklang med en perfekt balanserad kemi. Kroppen kräver dagligen, 60 mineraler, 16 vitaminer, 12 aminosyror och 2-3 olika essentiella aminosyror, men pga allt mera mineralfattiga jordar blir det allt svårare att tillgodose kroppen med dessa nödvändigheter.
 

När man beslutat sig för att sätta in ett tillskott av koppar vid misstänkt brist, är det viktigt att här tänka på preparatets biotillgänglighet och om möjligt välja koppar i formerna citrat eller glukonat för bästa upptag. Tillskott av specifika mineraler bör begränsas till intag under en viss tid, och när nivåerna av en eventuell brist normaliserats, kan man sedan tillföra t.ex. ett balanserat multipreparat med de viktiga mineralerna avvägda tillsammans.
 

Synergister Versus Antagonister.
Det finns en samverkan mellan mineraler och muskler. Till exempel så samverkar kalcium med ett stort antal av vitaminerna och mineralerna.

Man kan kort säga att de som hjälper varandra i kroppen kallas synergister. Vitaminet B6 hjälper kroppen att omsätta magnesium, magnesium i sin tur hjälper kroppen att ta upp kalcium. Zink hjälper till vid upptag av A-vitamin, etc…En särskild mineralantagonist är oxalsyra, som finns i alltför stora mängder i spenat, rabarber, rödbetor och gröna betor, mangold och choklad.
 

Vid insättning av specifikt tillskott måste man tänka på att detta kan trycka ned (antagonist) andra mineraler, till exempel vid ett högt kopparintag, minskar nivåerna av zink, högt intag av zink minskar nivåerna av koppar, högt intag av kalcium minskar nivåerna av magnesium.

Vid en ökning av kalcium och magnesium i kroppen kan kalium och natrium minska.

Exempel på andra antagonister mot vitaminer och mineraler.
A-vitamin: luftföroreningar, alkohol, arsenik, aspirin, kortikosteroida läkemedel (såsom prednisolon och kortison), nitrater, syntetiska sköldkörtelhormoner.
 

B-vitamin-antagonister: alkohol, antibiotika, aspirin, kortikosteroida läkemedel, diuretika (vätskedrivande), metylbromid (insektsgift), sockeröverskott.

Folsyra: alkohol, antiepileptikum, orala preventivmedel, barbiturater (läkemedel mot ångest, sömnproblem och epilepsi).

C-vitamin-antagonister: alkohol, antibiotika, antihistaminer, aspirin, bakpulver, barbiturater kortison, DDT, östrogen, orala preventivmedel, petroleum, rökning, sulfabaserade läkemedel.

D-vitamin-antagonister: alkohol, orala preventivmedel, kortikosteroida läkemedel.

E-vitamin-antagonister: alkohol, luftföroreningar, klorid, oorganiskt järn, orala preventivmedel, mättade fettsyror och oljor, hypolipidemiska läkemedel (används vid kolesterolbehandling och hyperkolesterolemi).

Järn-antagonister: aspirin, E-vitamin, EDTA (etylen diamin tetra ättiksyra), antacida läkemedel (syraneutraliserande läkemedel).

Magnesium-antagonister: alkohol, kortikosteroida läkemedel, diuretika (vätskedrivande).

Zink-antagonister: alkohol, kelatbildande föreningar (använd för att avlägsna överskott av koppar), högt kopparintag, kortikosteroida läkemedel, diuretika (vätskedrivande), orala preventivmedel.